Min mormor dog i fredags.. Och det är det enda jag tänker på-

Vi kom inte för det mesta överens, men vi stod varandra väldigt nära.

Henne hade jag liksom träffat nästan varenda dag i mitt liv.

Det kom som en schock för oss alla, hon var inte ens sjuk.!

Jag vet däremot att hon var väldigt trött och sov bara för det mesta, de

senaste två veckorna. Hon skulle fyllt 62 år en månad senare, det är ingen

ålder igentligen. Det var första gången, för min del, då någon som stod mig nära dött. Hon somnade in på kvällen och lämnade efter sig 5 barn, många barnbarn och ett barnbarns barn.

Det som mest sitter i mina tankar, det är att jag hade inte varit och hälsat på henne de senaste två månaderna, och inte hunnit tacka henne ordentligt för allt hon har gjort..

Varför kunde jag inte ha anat att något var fel?

Jag hade vad jag kallar en dröm graviditet/förlossnig, från början till slut.

Jag tog reda på det när jag var i vecka 15. Sent, jag vet.

Men jag kände absolut ingen magont eller illamående. Så då stod jag inför ett tufft beslut, jag hade bara ca en vecka på mig att bestämma ifall jag ville behålla barnet. Fadern (utan tvekan) ville behålla det. Jag visste inte vad jag ville, det hade gått så fort. Jag hade tänkt vänta, och satsa på karriär och inkomst i första hand, jag kände mig inte redo helt enkelt. Men abort kändes som mord, det hade ju trots allt gått ca 3 månader. Hade det gått max 12 veckor så hade det varit okej för min del, det tyckte jag förut.

Min bebi föddes 4 dagar före b.födelsedatum.

Jag började va lite mer aktiv i slutet av graviditeten för att komma igång med förlossnigen (det sägs att barnet kommer snabbare om man rör på sig).

Ni tänker säkert att jag måste va knäpp som som säger att förlossningen va inte så smärtsam.

Jag tog inte ens smärtlindrande! Haha jag hade inte tid:p

Kom in ca. 16. och färdig ca. 19..

Hade haft värkar sen 8.00 på morgonen. Hmm väldigt svaga värkar tyyp.

Men men.. när jag ser tillbaka på det hela så ångrar jag mig inte även fast det uppstår jobbiga dagar som förälder, för jag fick en fin och väldigt speciell dotter som verkligen har sin egna personlighet. 

Man växer i föräldrarollen.

Man får anpassa sig helt enkelt..

Jag har då blivit en av dom som bestämt sig för att ändå testa på att blogga.

Och i mitt första inlägg tänkte jag berätta lite kort om mig själv. . .

Jag heter Therese, fyllde 21 år i Augusti.

Jag har en dotter på snart 8 månader,jag är förlovad med fadern (till och från). Jag har för bara en månad sedan flyttat hemifrån, vilket är skönt så jag  slipper bo med min dotter hos mina päron i en trång lägenhet.

Idag , 27/11, är det tre år för mig och dotterns fader. Om man inte räknar med alla gånger vi gjort slut. Men idagsläget är vi sams, men jag tror inte det blir något firande.

Jag är mammaledig i ungefär en månad till, sen går jag tillbaka till mitt extra

jobb som vårdbiträde på ett äldreboende. Man får ta det man får, men samtidigt som jag arbetar ska jag börja på bageri och konditoriutbildning som

påbörjar i Januari, om jag nu kommer in.

Jag börjar så sålänge, om det blev nog lite med än "lite kort fakta"

Återkommer snart med fler inlägg, tror ändå på att detta kan bli en kul och

bra idé att uttrycka sig på och berätta om sin vardag, men nu måste jag ordna lite lunch till dottern och mig, På återséende!